Kom som ett brev på posten, och sedan i början på Augusti har det ju varit det ena med det andra. Vårat hem har liksom inte fått den kärlek den behöver, så att städa var ett faktum. Det är oftast mig det faller på för puddin säger att han inte ser att det är dammigt eller ser att det behövs städas, han tröskel är tydligen mycket mycket högre än min. Jag funkar inte riktigt på det sättet, jag vill liksom inte att det hinner gro in sig. När jag en då står och lagar mat så kan jag lika gärna ta köksbänken, luckor och kakel när jag en då står där. Dammsuger gör jag nästintill varenda dag, eftersom jag är totalt allergisk mot stora dammråttor, och mina luftvägar kläggar igen.
Samma med toaletten den tar flera gånger i veckan, duschen försöker jag grovstäda en gång i veckan men handfatet i toaletten kan jag göra rent varenda dag. Dessa saker ser inte karln. Men jag kan tycka att va fan, när man en då står där vid handfatet hur svårt kan det vara att göra rent det?
Vi hamnade naturligtvis i bråk i söndags över städandet som vanligt och han tycker jag skall säga till vad han skall göra, jag tycker ju att jag skall slippa säga till om sådana saker (jag känner mig som någons jävla morsa), speciellt då han är vuxen och kapabel till att tänka.
Hur som haver vi har helt enkelt väldigt olika uppfattningar om städning, men någonstans så tycker jag att är man som vi, två i ett hem nu, så måste man hjälpa till. Det var en annan sak när vi bodde på två olika ställen, var för sig men nu är vi ta med fan två i det här, hur svårt skall det vara? Tydligen allt för svårt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar