Sömnen

Lyser med sin frånvaro, men morsan mår bra under omständigheterna.
Hon hade dessutom knappt ätit på en vecka, varit sjuk, utmattad och helt sänkt. Sedan gick pojkvännen och dog, ja allt bara vart för mycket så hon svimma och föll i trappan där hemma. hon ringde mig först, och bara grät och sade att hon ramlat och att det var så mycket blod. Naturligtvis var det bara att slänga på luren, ringa 112 och sedan så höll vi kontakten till Danderyds sjukhus. Hon låg där på akuten så ynklig och i ett stort jävla packet.
Nu var det ju inget fel på vården men 11 h på akuten vart lite mycket. Mamma fick stanna kvar på observation och jag drog till hålan till hunden. Vilade kanske en 1 h sedan var det upp igen, styra upp saker till mamma och med ilfart ta mig till Bromma. Hade ju kommit överens med Fronken över skjuts, men var så stressad och slängde bara ner saker i morsans väska, tog hunden med mig i högsta hugg och sprang till tåget. Roslagsbanan in till staden, tre minuter mellan byten, hann till Odenplan och 2 minuter till Alvik, va hemma på 1h och några minuter!!!! Jag var betydligt mycket imponerad över detta! Helt otroligt! Med hund och packning!
Anyway, sedan kom Samtrans sjuktransport historien på tapeten. Tidigare på dagen hade jag snackat med sjukhuset och t o m bokstaverat adressen hem inklusive postnummer och what not. Kristallklart. Stod och vänta och vänta och vänta, ingen mamma.
Sedan ringde luren, då säger hon med svagröst att dom är framme, men jag hör henne säga att hon är på fel adress. Jag säger till mamma att det finns hiss i huset att åka upp, här någonstans blir chauffören irriterad som fan och säger till mamma att jag skall öppna ytterdörren! Mamma säger att det inte bor en Bröms i porten och att det är fel adress, han säger att det är rätt.
Någonstans i sörjan får han tag på hennes telefon och tar över, ber mig öppna porten! Där jag förklarar för honom att jag ser varken honom eller mamma i porten och han envisas att säga att de står där! Här blir jag arg, jag säger att han är på fel adress, jag befinner mig mitt på gården och ser inte honom eller min mor, han argumenterar tillbaks. För helvete, jag vet vars jag bor! Ni är på fel adress. Då säger han att jag skall ta mig ut, och jag förklara för honom att jag är fullt synlig att han borde se mig, men att de befinner sig på fel adress. Icke! Han godtar inte det, för förtielfte gången. Då är jag så arg så jag börjar gå förbi kåk för kåk och leta efter mamma.

Sedan ser jag henne på avstånd, sittandes i rullstolen och hon håller i sig för glatta livet för han kör som en galning, mitt ut i en trafikerande väg. Där tog mitt tålamod slut och jag skriker för fulla lungor att han är fan inte på rätt adress och att jag står på Nipfjällsvägen då vänder han sig ilsket, nästan puttar ur morsan ur rullstolen och skriker att HÅLL KÄFTEN DIN HORA! Här brister det rejält och jag tar ett foto av reggplåten, ger honom en rejäl jävla utskällning. För han är på fel väg och håller dessutom på att köra morsan i diket ett flertal gånger. Jag fräser till honom att han är fullkomligt dum i hela huvudet och informerar att han kommer åka på en fet anmälan. För så här gör man inte!
Fick tillslut hem min mor, med 15 stygn i bakhuvudet, massiv hjärnskakning och illa tilltygad rent kroppsligt, mycket blåmärken som mulnade på rejält, men väl hemma jag lagade mat, fick i henne näring, samt smärtstillande, hon fick vila och tillslut duschade hon sig med lite hjälp. Jag bäddade ner henne efter en lång och smärtsam dag. Jag själv däcka på ett nafs.
Den dagen tog verkligen på krafterna deluxxx.
Igår vaknade vi runt tjugo i elva och sedan dess har jag varit vaken, är ett vrak, men kommer sova gott när jag väl kommer hem. Är dock glad över att ha morsan hemma och ha översikt över henne, samt så får man passa på att skämma bort henne även om det är lite under fel omständigheter. Är dock tacksam och lättad.
Skall även på stötvågsbehandlingen idag, jag ser fram emot den tro det eller ej, lite smärta i foten! Amen!