Usch

vart så illa berörd av en artikel någon delade på fejan om avlivning av hundar. Att majoriteten av ägarna inte går in till hunden när veterinärerna avlivar stackaren. Att ens hund, familjemedlem ligger där ensam, med främlingar och flackar desperat med blicken. Usch asså jag börjar gråta igen.
Även om det måste vara ett av det , jobbigaste sakerna man gör att se någon gå bort, men asså att ligga där helt ensam utan husse eller matte. NEJ! Aldrig i mitt liv att jag skulle göra en sådan sak, aldrig! Nu har jag aldrig fått vara med när mina föräldrar tog och avlivade hundarna vi hade som faktiskt dog av sjukdom, men jag hade verkligen velat vara där. In i det sista. Även hur svårt det en hade varit. Jössessss, mitt hjärta svider och går sönder bara jag tänker på hur många stackars hundar ligger där och dör helt ensamma. Ja för personalen men det är ju inte ens familj på något sätt. Usch va vidrigt.
Det enda jag faktiskt upplevt är när farsan gick bort, och vi var tack och lov där! Jag hade aldrig velat att han hade kilat vidare utan morsan och mig i rummet. Never!  Men hur fan tänker hundägare. Nä, nu har ludde gjort sitt, in till veterinären, hej då, och bara lämnar stackaren där. Nä fy fan! Jag har fan inga ord för detta! Fy för mänskligheten.