*urk* Ja, är det fan inte det ena så är de det andra.
Igår och idag har bröllop figurerat på fb. Och min hjärna börjar naturligtvis tänka i 190.
Jag har aldrig förstått på mig kyrkligtbröllop, ett stort nej på den. För det första så har nog allt det "kristna" förstört så väldigt mycket, jag är inte religiös, och jag har redan blivit banned/fördömd ner till helvetet av ett antal präster så nej tack. Stå i en kyrka och lyssna på allt dravel skulle snarare göra mig sömnig eller arg. Jag har lyckats somna på bröllop och dop. Sedan var jag ju faktiskt nära att gänga mig en gång men av helt fel anledningar, det kommer aldrig hända igen!
Skulle jag någonsin ens tänka mig tanken på att gänga mig, skulle det vara borgerligt, snabbt och enkelt. Jag skulle nog komma på något totalt radikalt och otippat, göra hela tjockasläkten förvånad och morsan förbannad.
Fattar inte grejen med att slänga bort massa cash på massa onödigt, its one fucking day!
Läste för ett tag sedan att brudar kan slänga bort hundratusentals kronor på bara ett bröllop!
Seriöst, sök hjälp! Det är för helvete en handpenning till lägenhet! Det är resor, gaddar, konserter osv! Jag kan tänka mig en miljon saker att göra för dom cashen!
Jag motsätter mig allt som heter kyrkan helt enkelt, präster gives me hives. Det är som morsan och farsan gifte sig, jag avskydde prästen, and i made her know it. Farsan hade fan vänt sig i graven om han hade hört vad idioten (samma prälle) pladdra på på hans begravning! Jiiiiisessss, det var så förbannat osmakligt så jag skällde ut fanskapet.
Nä usch jag har så mycket åsikter så jag skulle kunna fortsätta 4 ever and ever om kyrkan och dess idioter.
Anyway, idag kom babe förbi med himmelsk matlåda, ibland kan han underskatta sin egen matlagning. Jiiiisesss, det var bara helt perfekt! Bara att träffa honom var helt fantastiskt, jag hoppas, hoppas, hoppas innerligt på att jag har en chans på någon tjänst, för inte nog med att jag är bitter till vardags, men det här är helt sanslöst! Mitt humör är verkligen det sämsta och jag vill för mitt liv inte att det påverkar oss negativt. Det känns liksom inte rätt mot honom på något sätt. I wanna be happy, och in a way är jag ju det, dock inte när det kommer till mitt arbete som vart min fastapunkt i så många år.
I hate the mood im in, och jag försöker kämpa varenda dag/natt för att orka och jag kämpar för att hålla humöret ovanför vattenytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar