Onsdagsmorgon

slutade med ett långt samtal med Elfving sedan däcka jag som en stock.
Sov och sov och sov och sov gjorde jag, ont i hela mig efter fittnatten jag hade.
När jag väl kravla mig ur sänghelvetet hade jag nackspärr och en iiiiiiiiiilande huvudvärk, vet inte riktigt i vilken riktning eller ställning jag sov i men det var helt fel för kroppen! För fröken kände sig som ett betongblock. Anyway, styrde upp mig sakta men säkert, hängde tvätt och såg sedan att morsan hade messat, så slog en signal som inte vart så långvarande.

Hörde direkt på rösten att hon var påverkad, sade bara snabbt att vi hörs en annan dag, hej då! Jag har fan radar på skiten, och det jag verkligen avskyr är hon "under the influence" det går liksom inte att snacka med henne.
Trodde jag i min vildaste fantasi att det skulle sluta där! Ha! så dum jag kan vara ibland, terrorn började rätt snabbt. Mess efter mess damp ner, hon med sin martyriska offerkofta och skuldbeläggningen samt att hon säger upp kontakten osv. osv. osv. Ska jag fortsätta!
Ja som sagt jag avskyr att prata med henne när hon har druckit för hon blir fan i mig helt dum i huvudet.

Så där började min dag så bra! Said no one ever, hon kan verkligen förstöra ens dag så grönjävligt och såra mig innerligt men hon tar aldrig ansvar för det.
Precis som på min födelsedag, own up to it, och säg som det är, och kom inte med några dåliga ursäkter samt försök till att släta över det, sådant är jag fan i mig allergisk emot.
Fattar fan inte hur svårt det kan vara.

Jag är så leds på den rollen jag har haft sedan farsans död, jag har vart dotter/farsan/fixaren/morsan och fan i mig lite till. Jag vill bara vara en dotter och jag är leds för att ta hand om en vuxen människa. Jag älskar min mor, fatta mig rätt, men nu får det fan vara nog.
Och jag är garanterat leds på dessa fyllemess och outbreaks samt att vara någons personliga soptunna.  Jag har också ett liv och leva och när fan slutade jag vara viktig eller har jag ens vart det?