Går av mitt sista nattpass

med flaggan i topp! Hurra!
Det är med en skräckblandad glädje jag snart går av mitt pass. I natt gick det ta med fan undan för jag vägrar låta mig nedslås av någon.
Nu ser jag fram emot nya intryck och framförallt mer humana arbetstider, jag hajar också att det kommer bli kämpigt med att vända dygnet och anpassa nya vanor osv. men det får ta sin tid och det är inte för en hel evighet jag ska ha dessa tider, vi snackar max några månader. Fast det vet man faktiskt inte helt 100% heller, det här bolaget kan vända upp lika snabbt som det vänder ner.

Anyway, idag ska jag börja smått vända det förbannade dygnet. Så idag blir det kvalitetstid med Elfving. Som sagt, sedan blir det att dra av sitt förbannade hem till råtthål. Det ska ta med fan bli ordning på sakerna. Får se om jag hinner och orkar måla något också. Allt i sin stilla takt, jag tänker fan inte stressa någonstans. Punkt!

Betalade även av min dator idag, fick helt enkelt nalla på sparcashen för olika anledningar, det sved, men vad fan ska man göra, nödvändigt ont, jag är beroende av en fungerande dator. Ja, den är betald och klar slipper jag ens tänka på den saken.
Jag funderar på att göra några extra dagar i oktober. Nu kan jag faktiskt gneta frivilligt!

Anyway.
Såg även Efterlyst igår och det handlade om män som misshandlar sina flickvänner/fruar/sambos osv. och ca 16 fall resulterar årligen i mord. Fick en bitter smak i käften, allt det jag hade glömt om kvinnomisshandlaren dök upp som ett brev på posten, och jag kan säga att jag rös in i märgen.
Tänk om jag hade gängat mig med den idioten och flyttat med honom till mitt ut i ingenstans?
Asså, fy fan, jag tackar min lyckliga stjärna att jag kom på vilket psykfall han faktiskt var innan det var försent!  Usch säger jag bara! Han hade nog slagit mig sönder och samman och jag hade nog aldrig kommit där ifrån.

Det är bara skrämmande. Nä, tacka fan för att jag älskar Sthlm! Och min nuvarande situation med så mycket kärlek i livet så det står underbara till.
Är så tacksam för sååååååååååå mycket och för alla underbara människor i mitt liv.

Så sammanfattningsvis så sitter jag här med en blandad förtjusning för ett nytt kapitel gällande arbetet och skräckslagen på hur det kommer påverka det privatlivet, kommer jag träffa Elfving mer? Hjärtat, Babe och resten av Co.
Kommer jag trivas? Kommer jag palla att jobba som jag gör? Osv osv osv osv.

Jag har en miljontankar om det här, men det är väl rädsla för något nytt antar jag. Man är så invand i sina mönster vant sig vid att det äter upp en inifrån, ångesten det negativa, man tänker automatiskt negativt istället för att kanske se något ljus alls. Helt enkelt van vid att vantrivas och van vid att alltid få allt skit. Dock så har dessa tankar blivit lite bättre med Elfving samt Babe dom smittar ner mig med sin glädje, och oftast går jag runt en stund och vältrar i skiten, men sedan kommer jag på mig själv. För jag tänker oftast på att dom är så glada, och jag vill också vara glad. Visst jag kommer alltid ha min bitterhet kvar, men jag tänker inte ge mig.
Well, vi får se, jag kan dock inte sluta att vara glad just nu, för det är jag! Innerligt! Jag har bara lett sedan jag gick min öppningsrunda i morse! Jag slipper skiten! Jag behöver inte göra det här mer! YEY!
Nä dags att runda av, har besök sista gången av morgonpersonalen. Så over and out!

Och maten, ja jeeeeeeeeeeeeeeeeesuss jag kommer säkert skita för ett helt regemente! Det brinner fortfarande i käften!