Oj

Vilken dag!
Kom hem torsdagsmorse till en het karl i sängen, jag fick verkligen kämpa, in i det sista och i princip tänka på döda kattungar osv. för att jag inte skulle talla och väcka liv i Mr.
Känslan att krypa ner bredvid honom var oslagbar, fantastiskt avslut på dagen, jag låg bara och titta på undret i min säng, denna fantastiska karl. Denna fantastiska människa! Kärlek.
Efter mycket om och men somnade jag, tryggt. :)
Vaknade dock upp vid 16, en timma senare än vi egentligen skulle upp, mitt fel säkert, jag har så lätt att somna om *flin* men vi tog oss upp och Mr fixade kaffe. *kärlek*
Sedan kom Elfving och vi tog oss till Ikea, ja som sagt, jag älskar inte IKEA, fick ett utbrott vid utgången, men då var mitt tålamod med morsor och spädbarn helt enkelt dragen. Morrrrrr.......
Asså, NEJ! Bara ett stort NEJ!
Anyway, hade en då sjukttrevligt med Mr och Elfving, även om skriket av monstret tog det bättre av mig.
Kom hem, och ville bara stänga av världen men eftersom jag lovat fixa gardinstången och fick dessutom skruva ihop pallen så var det bara att rulla över.  Mr åkte hem, gjorde ont i hjärtat, men samtidigt så skulle han, make some magic, musik!! :) Han är dessutom så fantastiskt begåvad, så ni fattar inte!!!

Anyway, gardinstången åkte upp, pallen, ja jag har ont i mina fingrar, men den vart bra. Sedan fick jag mat och vin och massa ompyssel av älskade Elfving.
Vi snackade, och jag fick väl mig en och annan sanning igen, vi analysera, eller rättare sagt jag berätta, och Elfving fatta och förklara.

Jag har ju ett sätt att se på livet, allt generellt, min negativa/realist (som jag själv kallar det) sida fatta jag också att det är ett sätt att skydda mig själv. Det har jag vetat sedan,,,,,, eh ja..... men vars det börja var ju en jävla resa.
Gillar inte att älta i saker sedan gammalt som jag så tyckte att jag kommit över så bra, NOT!
Det är bra att få det i ett perspektiv, speciellt av någon som Elfving som hajar.
Men fuck, va jag behöver ta i tu med det här, måste ju kunna glädjas, sluta noja över att människor ska försvinna, dö, för den vägen ska vi alla vandra, men jag kan inte leva så här osv. Jag kan inte oroa mig över hur länge jag kommer ha någon i mitt liv, livet är skört, men va fan, live god damn it!
Jag är tacksam, glad osv men jag vågar inte riktigt leva ut det, eftersom jag tänker hela tiden, i might jinx it!
Sedan farsan och Kat gick bort har det blivit så, men jag fatta idag att det måste förändras. I got to let me be happy. Och det är faktiskt det jag är, jag är så glad och tacksam över så mycket. Jiiiisesss, jag måste verkligen lägga om tankesättet.
Men jag förstår vad Elfving menar, jag måste jobba på det här. Denna negativa inställning.
Anyway nu orkar jag inte skriva mer, over and out.