Fick

mess på fejan, ibland svider själen lite extra.
Det var år och dagar sedan, och när du skriver till mig känns det som att kastas tillbaka, men du glömmer att du döda det sista inom mig som var mänskligt, i´ll refrase, som gjorde att jag kunde vara mänsklig mot dig. Det dog ett antal år sedan.

Du säger att du saknar mig, men jag vet inte hur jag ska tolka det. Jag vet inte vad jag ska göra med dina känslor. Jag vet inte vad du förväntar dig av mig. Jag vill inte ens veta. Det var inte jag som vände dig ryggen, det var inte jag som såra, det var inte jag som tog död på allt, det lyckades du med helt själv.

Jag har gått vidare, jag har lämnat den där negativa spiralen, tiden i mitt liv, och nu känns det som att du försöker nässla dig in som ett gift. Du glömmer att jag har levt ett helt liv sedan dig, jag fick plocka upp mina skärvor, gå vidare, bygga upp mig igen. Du känner mig inte idag, du har ingen aning om vem jag är och du kommer heller inte lära känna mig.

All svek, all smärta, allt jag gått igenom med dig, har jag lämnat bakom mig, det är dött. Den personen jag var då, är död. Jag har förlåtit dig, men kommer aldrig glömma dig. Jag kan inte rädda dig.