Barn.
Jag älskar mina syskons barn och några andra enstaka fall.
Jag har väl kommit någonstans till ett beslut, en punkt där jag inte blir allt för ledsen om jag inte skaffar några ungar, jag har aldrig känt någon som helst längtan till dom, och jag ser mig själv inte ha några. Kan bara människor respektera det!
Jag trivs med min livsstil, mitt liv och om man ser på mitt förhållande till Mr just nu, så skulle jag aldrig välja bort den tiden som jag spenderar med honom, och behöva koncentrera mig på någon annan, någon som konkurrerar på hans tid? hell to the fucking no! Sedan spelar andra aspekter också in, så som att behöva faktiskt vara gravid i 9 månader, eh nä! Ett stort NEJ på den!
Samt gå hemma och hela det midivittet vad nu barn innebär. Cash, osv. Inte riktigt min grej. En annan sak som slog mig är att man har ingen retur på det, vad om jag vaknar upp och bara inser att det här är fan inte min grej! Vad fan gör man då?
Som sagt aspekterna är tusen och åter tusen, och jag hade tyvärr lyckan att behöva diskutera ämnet ännu en gång i natt med kollegan *suck* För det första tycker jag det är extremt respektlöst att bara slänga ur sig, varför har inte du barn?! Va fan väntar du på? Jag kanske inte kan bli gravid, och det är mitt livs största sorg! WTF! Fast så är ju inte fallet med mig, men att förvänta sig att alla ska ha barn bara för att normen säger så. Som om det vore skrivet i sten!
Jag ruttnar!
Nej, jag vill faktiskt lägga min energi på dom jag älskar och min största önskan att skaffa mig någonting levande vore ju en hund, för den längtan är något kopiös stor! Så om man sammanfattar natten, så va det bra enda tills den här jävla diskussionen, nu känner jag mig bara jävulskt kränkt och arg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar