dagen och natten har sugit något enormt, men jag har lyckats hålla mig vaken, personligen är det en stor bedrift! Anyway, suttit och skissat men det är inte det lättaste då man har en bläckpenna från jobbet, hade verkligen behövt mina egna pennor. Aja, jag har en bra hum om hur gaddningen kommer se ut, och på pendlar mellan några platser, men det löser nog sig på torsdag.
Mr var förbi mig med en jättepåse godis! Han hade verkligen inte behövt, men jag vart dock glad, man kan muta mig med ätbara saker *flin*
Som sagt bara att han kom förbi gjorde min dag/natt så mycket bättre, stackaren har blivit tokförkyld också. Usch, jag lider med honom :/
Vart påmind om Jocke, för vi kom in på Flisan. Tankarna börja rulla i huvudet efter att Mr gick, om sorg och saknad, hur vi alla hanterar det, hur det påverkar oss osv.
Det var som i veckan när jag fick höra att "du tar det så bra" eh, va fan vet människor om det!? Bara för att man inte snackar om det, och skriver om det hela tiden menas inte med att man inte sörjer. Alla har vi olika sätt. Jag är en expert på att inte visa sådana saker!
Jag tror dock att jag hajar Flisan, och jag lider verkligen med henne, jag önskar jag kunde säga något till henne som vore tröstande, men jag finner inga ord som vore nog stora.
Jag vet hur det har påverkat mig, jag undviker fejan, och när jag väl använder messenger blir jag ständigt påmind över att vi aldrig kommer höras något mer, för den trogna morgonkonversationen ekar tomt.
Jag hajar och jag skulle vilja finnas där, stötta, trösta men när man själv knappt kan hjälpa sig själv hur kan man hjälpa andra. Jag tror inte jag kan hantera hela midivittet. Jag stänger helt enkelt ner.
Jag blir bara kall och det lättaste är att stänga av, för någonstans känns det som att släpper jag kontrollen så går jag sönder.
Kan människor bara sluta dö för i helvete! Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar