Dagarna

försvinner någonstans, jag hinner liksom inte ens med.
Idag är det tisdag morgon, klockan tickar väl på och jag borde sätta mig ner och äta, men min matlust är som den är, den dyker väl upp snart.

Jag har vart en shitstorm av känslor den senaste tiden, oh hell yeah!
Idag var det första dagen jag kände att det lagt sig, Berta-Fucking-Britta är slut! Thank the god 4 that!

Allt blir så jävla intensivt och starkt påtagligt när man har skiten, och jag blir leds. Att människor ska vistas lååååångt bort från mig, är fan no joke!

Visserligen har allt vart ett innerligt kaos också, det ska jag inte sticka under stolen.
Ni vet när man har känslor för någon, är helt enkelt kär i en person, right, och det är sååååå jävla bra när man är med personen i fråga. När man dock är ensam, så mår man som sämst.

Så ska det ju inte vara, är ju en naturlig reaktion! Varför dåligt?!
För det första, så är man själv så förbannat chockad, över att befinna sig i situationen, för man har vart avstäng för allt i en längre tid, och man släpper in någon, och undrar när fan gjorde jag det?! WTF happened???? jag är som en open target, när det gäller ens känslor och att bli sårad. Sådant ogillas skarpt. Ja, man blir så sårbar, fucking hate shit like that. Jag är livrädd, hade det vart som vanligt hade jag dragit för läääääääääääääääääääääääänge sedan, gone!
Jag hade liksom inte stannat kvar. Har en tendens att göra sådana saker/försvarsmekanism, men tydligen inte med Mr.
Dessutom trivs jag med människan, lättsam samt så är han helt galen, han är fan inte som alla andra, han måste fan upplevas, sjukt skön att hänga med,  han får mig att skratta, sedan att han är snygg att titta på *slurp* (nu får jag bara massa nakna bilder i skallen)
Aaaaaaaanyway, tillbaks till saker *ehum*

Att jag sedan är själv är obekväm med det hela, ja det låter helt sjukt, men jag vet inte vad jag ska göra med allt jag känner och tycker. Skitskevt, men jag stängde av mig helt efter kvinnomisshandlaren. Dock inte känslomässigt mot mina nära och kära, där skulle jag kunna gå igenom eld och vatten osv. När det gäller kärlek, Idioten, så kändes det bara förstört, och aldrig mer!
HA! Lurad! Sedan dyker en viss Mr upp och bara knullar mig, min hjärna och toppar det med att knulla mitt hjärta.

Sedan ockuperas ens tankar av människan, ja och då inte bara massa flashbacks av snusk ska ni veta.
Snusket *ler* Det har jag inga problem med och det kan jag leva med :) Knullad av honom, any day!
Att man börjar sakna människan, och vill umgås med honom bla bla bla, ja jag blir fan inte klok på mig själv.

I helgen var jag helt övertygad över att nu ger jag upp och bara slutar träffa honom osv. Säger upp allt som heter kontakt, försöker bara stänga av. Orkar inte med varken nån jävla olycklig "kära/ner/sig/skit"
Frågan är om jag själv är min största fiende, helt själv, med mina demoner.
För jag vet inte vad som är rätt eller vad som är fel, men jag vill inte sluta träffa honom.

Men en sak vet jag garanterat, i wanna fuck until the bed breaks, i wanna fuck until theres no 2morrow.   I´m not done yet.

Fuck it, there u have it.