Läääänge

sedan jag hade en natt som denna, det känns som att tiden har stått still.
Fruktansvärt uttråkad, men en frostad frys! Yey!

Sedan fick jag sällskap av Nichel, vi hade ett långt, mycket långt samtal.
Han är ju så ärlig och rak som man bara kan vara, tack och lov, kan man inte ta det från sina vänner så är det nog inga vänner att ha.
Bolla fram och tillbaka, och jag vet att han inte vill mig illa, eller att göra mig ledsen, vilket han också sade, jag hajar, dock så är smärtan i bröstet tillbaks och tårarna är inte långt ifrån.

Jag vet att allt han säger är sant, samtidigt så vill jag ju inget annat än övertyga mig själv och honom att det faktiskt är bra, fast jag vet innerst inne att det inte är det. Jag har ju det där i bakhuvudet, behandla någon som du tycker om på ett respektfullt sätt osv.  Do i make any sense?! Säkert inte alls.

Han drog ett och annat scenario för mig, och utgången är den samma i alla fall.
Not good, verkligen med katastrofal utgång. Vill jag verkligen utsätta mig själv för det? Svaret är det samma, gång på gång.

Jag mår seriöst illa.